Det är svårt att, ur ett medelhavsperspektiv, se hur salt kan vara en eftertraktad ingrediens som det under århundraden inte bara har handlats med utan även slagits om.

Saltet i medelhavet lämnar överallt där det tränger in en fuktig hinna av kladd, en slags smet som inte går bort med mindre än att man torkar av en yta ordentligt med sötvatten och knappt ens då. Kläder blir saltimpregnerade efter några timmar utomhus i solen, kläder som efter det är hopplösa att få rent med mindre än en ordentlig tvättmaskinsåktur.

Fukten som saltet lämnar kvar i textilier binder fukten och gör att varje plagg som blivit saltifierat antingen är snustorrt och lite stelt, med saltränder, eller fuktigt som man just gått ute i regnet.

Tvättar man inte händerna en gång varje timma så får man en permanent salthinna över händerna som oundvikligen smittar av på varje detalj man rör vid. Saltet sprider sig. Från människa till båt, från havet till båten.

Salten är i maten vi kokar på saltvatten, saltet är i kläderna vi har på oss, saltet är på varje yta på Sanibel, utsmetat eller i utstuderade torkade kristaller där droppen av havsvatten landade.

Kanske gillar jag saltet lite motvilligt just därför, för att det är ett faktum som måste accepteras. Det finns inget sätt att undvika det. Saltet är det som binder, havet, vinden, solen och oss till varandra. Utan saltet, inget hav. Utan hav, ingen Sanibel.