chalon sur saone – saint jaun de losdes
Väckarklocka är aldrig ett bekymmer med bebisar ombord. Bara för att nämna en av många fördelar.
Dagens bröd handlades av bakande fransmän som för en gångs skull inte var omständligt artiga. Tidigare mornar har jag och sonen min, i brist på fler franska artighetsfraser, blivit nödgade att generat vinka adjö från vänliga damer som gödslat oss med fransk charm.
Dagen idag mycket stillsam. Följande höjdpunkter kan noteras:
1.Passerat en plastic fantasic le boat hyrbåt som gjorde en piruett mitt i farleden. Då vinkar inte besättningen på Sanibel.
2. Då vi numera har antagit Chicken Race policyn med anledning av oväntade närkontakter med flodbotten fick undertecknad idag nöjet att stolt hålla Sanibel i mitten av farleden i mötet med motorbåt. Förnöjsamt noterades att motorbåten väjde i sista stund. 1-0 till Sanibel.

Efter ankomst till liten stadskaj i liten småstad under tidiga eftermiddagen tilldrog sig följande
1. Vakna bebisar underhölls med promenad vars höjdpunkt var den 500 år gamla katolska kyrkan fylld med nymålade helgonstatyer som såg ut att var gjorda i plast alternativt gips. Nyförvärv får man anta. Kyrkan var också spritslad med vackra stolar med sammetsklädd rygg och ben som var 1 dm höga. Stolarna förlänades därmed med ett distinkt taxliknande utseende. Deras funktion? jag antog att de var till för små små barn.
2. En äldre herre i rullstol fick sin fot klämd i dörren till ortens äldreboende (Maison de Retrait på franska. Ett fint namn) och svor till matronan som körde rullstolen. Fick inget gehör för sin protest.
3.Sju stycken ankungar gömde sig under Sanibel till Karins oförställda förtjusning.

Det var det. Sen gick vi och la oss i nån sorts harmoni bruten bara av den vita vanen med 3 unga män i som spelade musik från -89 med tämligen högpresterande högtalare.

Dagens bebisbild: Winston och Tudor äter bröd.