Elba

Napoleon, den franske härföraren och nationalsymbolen, semestrade en tid på Elba, en ö mellan Toscana och Korsica i Thyrreiska havet. Där han njöt han, efter en lång och tråkigt härföringståg, av det behagliga klimatet, osten, de snälla tyska turisterna, uv-strålning. I hans kölvatten har vi nu, moturs, besökt alla vikar, kullar, toppar, stränder och klippor som den italienska provinsen har att erbjuda. Det är dags att lyfta gummibåten ur vattnet, ta ner soltaket, säkra luckor och bommar, stuva tåget, häva ankaret och med hjälp av poseidons goda vilja bege oss de 32 distansen tillbaks till vårt franska högkvarter, vår klippa i havet, vårt lå i stormen, Korsika. Vattnet mellan Elba och Korsika, det korsikanska sundet, är fullt med underjordiska kablar, djup, italienska fiskebåtar, dålig internetuppkoppling. Men fyllda med det mod som bara tillräcklig naivitet ger en människa ska vi nu besegla vårt och Sanibels nästa uppdrag: Corse of Course!

Den fruktansvärda rundningen av Cap Corse

Den kanske mest fruktade passagen i medelhavet kallas i folkmun El Kusto del Diablo ala Corse men på kartan står det Cap Corse. Det är branta klippor mot stora gigantiska onda vågor. Våghalsiga som vi är så valde vi att slinka förbi när det i princip var vindstilla (eller ja, ett par m/s) vilket dock inte hindrade Cap Corse från att blåsa på oss med en 8-9 m/s och ge oss lite gung under Sanibel.

Det var en ytterst sammanbiten besättning med Hjalmar, Johanna och Harald (som för första gången satte sin fot på Sanibel) som passerade under krävande förhållanden.

Här ser Harald något viktigt medans vi andra fotograferar honom (trots allt en rätt viktig sysselsättning) medans vi passerar mellan Cap Corse och en liten outmärkt ö som låg utanför.

Efter passagen landade vi i Macinaggio där vi matade Harald.

Sen snodde vi hamnens vatten och kände oss sjukt smarta. En finsk båt frågade vad vi höll på med och tyckte att det var jättebra ide att ligga i hamn trots att det var vindstilla “det skall blåsa 6-7 <odefinerat>”. Vi låg för svaj tills dagen efter (idag) när vindmätaren helt utan förvarning toppade 14 m/s (6-7 beaufort) och det blev dags för även oss att ge oss till föga i hamnen.

Efter en strålande exekverad tilläggning där besättningen i synkroniserade handlingar lade till utan problem imponerade stort på närliggande båtar (eller inte). Hursomhelst så ligger Sanibel still och eventuell sjösjuka ombord är för tillfället kontaminerad.

En Liten Trind Flickas klagan

Det händer ibland att mina vänner och bekanta suckar drömskt när jag har meddelat försommarens seglings-planer.

-Ahh Provence, Marseille, Vin! säger man till mig. Gnnh Sumpmark, Nattflyg, Regn och Storm och Stängda butiker säger jag.

-oooh, Rivieran säger man, Hamnpromenad, Yacht, Chanel, Glamour! Gaah omotiverat ocker, påverkade pundare, fulla fransoser, travande turishorder säger jag.

-Mmmm Boulangerie, Pain au Chocolate, Caffee au Lait, säger du. Pheww tidig morgon, vilse i språket, pastisserier till frukost inbäddat bland souvenirer i plast, tänker jag

- aah, Carpe Diem! sägs det. Motothaveri, spruckna packningar, borttappade skruvar och knopknåpande utmaningar noterar jag.

En segelbåt är en glorifierad husbil. Vackrare, tarvar mer kompetens för framförandet, snyggare inredning, men i grund och botten ändå en sorts camping. Jag har aldrig gillat camping.
Säg mig, varför sysslar man med camping? Vi jobbar heltid, tittar på Timell, lär oss snickra, väljer inredning med omsorg, tapetserar om, installerar relaxavdelning och bar i källaren…..betalar av lån. Och på sommaren lämnar vi det för att segla, campa, åka husbil. Säg mig, hur kommer det sig?
Friheten säger en del. Jag har haft lite svårt att hitta den mellan oväntade oväder, den lätta oron för att även nästa fransos ska lägga till i vår ankarkätting (vilket väl är att jämföra med att din nyinflyttade granne plötsligt kopplar på sin husvagn på din bil), marinornas oförutsägbara prissättning och det återkommande pressande nöden att tillfredsställa grundläggande behov av värme, mat, samt hitta drägliga utrymmen för att pudra näsan. Lägga vardagen bakom sig säger andra. Ett Enkelt Liv. Mmmm så sant så sant. Det kanske är detta vi är anpassade för, enkla vardagliga återkommande bekymmer såsom vad äter vi idag, var införskaffar vi det, ska vi tanka, vilken sorts kaffe ska vi välja, är det månne dags för en dusch idag, är vattnet varmt nog för att bada i?

Men jag är här ändå. Korsika runt är tanken (för närvarande). Jag gungar till sömns varje natt. När jag vaknar ligger jag och identifierar de nattliga ljuden tills jag somnar om. Äter färskt bröd nästan varje morgon. Botaniserar i Super U (snäppet under Carrefour, kanske att jämföra med Coop Forum), promenerar förnöjsamt till allehanda faciliteter, noterar att mannen min är nöjd med livet, upptäcker nya goda kvaliteter hos mina sympatiska svärföräldrar, lyssnar på Cornelis Wreeswijk, skänker en tanke åt min gode far, blir fräknig, lär mig om toalettstolskopplingar, slår en knop, lär mig laga potatisgratäng, pillar navelludd, läser en bok (om än långsamt, mitt uppmärksamhets-spann är som en 3-årings), tänker på ingenting, ser hård ut när jag styr båten. Är tämligen tillfreds, min campingaversion till trots. Så lockelsen med detta är väl helt enkelt något jag inte begriper.

Idag har vi lämnat Calvi. Äntligen. Utlovad vindstyrka var 5-6 sekundmeter, det bidde 9-13. Fort gick det. Och ganska bra. Seglade för storen, ingen Genoa. Bergig kust. Jag skötte rodret när vi la till för ankar i en utmärkt naturhamn. Vridande vind. Kent ackompanjerade maten, korv med värmd potatisgratäng. Brutus buttlar på magen när jag sitter för stilla, men är ännu för klen för att rubba den muskelsäck han ligger i. En paddlande fransos cirklade Sanibel och undrade vad det var för båt vi hade. Berömde Sanibels skönhet och paddlade vidare. Världen är just ikväll en ganska vänlig plats.
Imorgon kommer Harald. Vi tänkte möta honom med Korsikas flagga på en pinne i Svante, iförda den officiella Sanibelmunderingen.

Bollmar och havet

Fyra dagar bland landkrabborna i Calvi fick räcka. Föräldrarna överlämnade till langleys trygga händer för alternativ transport hem till Sverige.

Efter noggrann väderrapports-läsning kunde Hjalmar och Johanna konstatera att vädret skulle vara gemytligt enligt tre källor. Enda smolket i bägaren var någon form av varning för att det kanske, eventuellt kunde blåsa sju beaufort kring Calvi.

När vi hissat segel (ett) utanför hamnen och utbytt blickar om att detta kanske, kanske inte var de tre-fyra m/s vi blivit lovade av windguru och yr.no så fortsatte vi mot Saint Florent. En gammal skeppsregel på Sanibel är ju att hon inte vänder för mindre än naturkatastrofer, krigsförklaringar eller sjösjuka.

Efter ett par timmars slörseglande passerade vi en eventuell exit vid L’ile Rousse. Vi valde dock att ställa hoppet till de kloka vädergummorna i Nordnorge. Ett val som kanske var lika bra det men tilliten till våra lusekoftsbärande vänner har fått sig en törn. En sisådär 7-8 m/s törn. Med stora franska vågor.

Som tur är bjuder oftast Frankrike den nödbedde sjöfararen på mer än vad som efterfrågas. Fyra timmar och 18 distans senare anlände Sanibel. Vilket leder oss till vår nuvarande position på svaj utanför Saint Florent där dagen avslutas med lugnt vatten, sol, 20 grader i vattnet och en vindstyrka som med viss ansträngning kan anses passera för vad som utlovades imorse.

Segling till Korsika

Efter att ha anlänt till Marseille och Port St Louise där Sanibel låg började seglatsen mot Korsika. Frankrikes väder och vindar var inte att leka med. Storm och regn försenade iläggningen. När seglingen sedan började var det otippat underställ och regnkläder på som gällde.

Sausette le Pins var en liten fin hamn med små bagerier, grönsakshandlare, fisk- och köttbutiker. Efter några dygn kommer man in i seglandet, man lever i och med båten och när man får sms om det hårda och otypiska franska majvädret från Sverige, så blir det bara ett konstaterande. Man äter gott, ibland nere i båten eller i sittbrunnen, spelar Gin rummy, och tror att man ankrat utanför prins Bertils Rivieravilla, ja det bara rullar på.

Läser väderprognoser för att se när det kan vara möjligt att gå över till Korsika (100 distansminuter öppet Medelhav). Smsar med Sofi som reser från Trichy till Bangalore, till Goa, till Bombay i Indien parallellt med vår segling. Där är det varmt och sol så att det räcker!

Tidigt morgon lättar Sanibel ankare för överfart till Calvi på Korsika. Det är en soliga dag och äntligen åker shortsen på. Vinden är god och ökar successivt under dagen. 5-6 m/s i vindstyrka ökar under em till 8-9 m/s. Vi har god fart och gör 4-5 knop. Distansminuterna äts upp (tiden för överfarten är beräknad till 36 tim).

Jag och Johanna tar första passet fram till 24.00. Ligga rätt i vind och hålla utkik i mörkret är det basala. Vinden viner, havet skummar och när vi ibland tänder våra pannlampor ser man hur luften är mättad med fukt (typ Den gamle och havet). Det går fort nu, fög 7.2 (Sanibel toppar ungefär 7 knop). Det knakar och rister, de enda andra båtar vi
ser är två färjor(?) på behörigt avstånd i den mörka natten. Johanna styr med Helmers hjälp, auto-piloten – som låter som en gris ibland, som en gud.

Nu är vinden uppe i 13 m/s ibland och det känns som det är dags att ta in lite genua. Vi skotar hem, och nu är kl 24, Hjalmar och Lasse
tar över.

Trots att det bara gå att ligga på tvärs i förpiken och ta emot sig med fötterna när det rullar som värst blir det nån slags sömn. Vaknar till när vi kommer innanför bukten i Calvi. Hjalmar och Lasse ligger och avvaktar att det skall ljusna för att kunna lägga till.

Vi har gjort överfarten på ca 22 timmar! Ganska skönt att komma i hamn! Calvi i dagsljus är fantastiskt. Blått medelhav, koriskansk borg, snöklädda bergstoppar runt 2,500 m, en vacker marina. Så fantastiskt att få komma hit, seglandes med Sanibel.

Tack Johanna och Hjalmar för en fantastisk upplevelse!

Konsten att välja vin på plats

En spännande aspekt av att resa i vinproducerande länder är att man kan köpa goda och ändå billiga viner på plats; i de olika matkedjornas  butiker finns alltid en vinhylla, stor eller liten. I greppvänlig höjd står oftast det handlaren vill att vi skall köpa, Bordeaux, Bourgogne  Rhône eller något annat prestigefullt och dyrt.

Oftast halvkända märken av tveksam kvalité. Priserna på dessa alster tangerar många gånger systembolagets, och ligger kanske i intervallet runt  8 – 12 Euro.

Problemet med dessa är att de ofta är rena hyllvärmare, och har stått (!) och blivit dåliga. Kolla dammet på flaskan! Till skillnad från den romantiska uppfattningen om dammiga och bra flaskor från en vinkällare är damm på en flaska stående i en butik rena döden. Detta är ett nej nej.

Titta istället längre ner på hyllan. Där står de lokala vinerna. Inte så kända, men gjorda med stolthet och kärlek, och mycket billigare.

Under vår Riviera/Corsica-tur har de lokala varianterna i grundutförandet oftast legat mellan 2 och 4 Euro. En av hemligheterna (i Frankrike) när man väljer vin är vinets klassifikation, och om man väljer klassen  “AOC Appellation Contrôlée”  har man en garanti för god kvalitet.

Alla distrikt med självaktning har en appellation, även de små.  35% av den franska vinproduktionen är klassad som AOC, och grundtipset är att hålla sig till detta.

Är man i  t.ex. Calvi heter appellationen förmodligen Appellation Calvi, osv.  Vill man köpa ett lokalt vin skall alltså appelationen vara från någonstans i närheten.

Vinets namn kan vara mer eller mindre fantasifullt, det är appellationen som är det viktiga.

Nästa steg kan vara att kolla om vinet är årgångsmärkt (= lite högre ambitioner från vinmakarens sida). Detta är dock inte nödvändigt.

Se exempel på etiketter här intill. Den första är inte en AOC, utan en Vin de Pays. Kostade c:a 1,5 Euro och är ännu inte provat. Den andra etiketten kommer från ett AOC-vin, men observera att årgången är 2005. Då blir vinet automatiskt några Euro dyrare. Det vanligaste är dock att årgången på dessa lokala viner är från förra eller förrförra året. Bandolen nedan kostade c:a 3 Euro med årgång 2009, och smakade utmärkt.

Längst ner till höger på hyllan kommer sedan de riktigt billiga vinerna,  med färgglada etiketter och i sladdriga plastflaskor, för runt 1,5 -2 Euro litern. Undvik dessa. De är riktiga nej nej. De ger begreppen surt och sött ett helt nytt ansikte, och fördärvar vilket måltid som helst. Inte ens en BigMack klarar den matchen.

Vilken är nu vitsen med dessa lokala viner? Jo, de representerar trakten, och harmonierar med dess kök. Som svensk och systembolagstillvand  måste man dock vara på det klara över att de olika lokala vinerna nomalt sett inte följer den stora vinvärldens olika trender med kraftigare kropp, och ökad alkoholhalt, mm.

De lokala vinerna produceras för området, i begränsade voymer, och dessa producenter kommer aldrig i fråga för Systembolaget.

De lokala vinerna är därför regelmässigt alkoholsvagare (runt 11-12 %) och lite “blygare” än vad vi är vana vid, men inte  mindre smakrika och eleganta. Ge dem en chans, det är de värda.

Första etappen avklarad!

Först regnade det, sen blåste det. Sen var det bara jävligt kallt. Strålande succe med andra ord.
Regn

Gamla goda vänner till Sanibel låg kvar och allt var sig likt på marinan.
Stor katamaran

Båten låg kvar som den skulle. Efter att ha skjutit upp iläggningen ett par gånger på grund av hård vind fick vi till slut Sanibel i vatten utanför Port St-Louis. Vi begav oss direkt för motor mot Sausset-les-Pins vilket antagligen var ett bra val med tanke på hur dåligt vädret fortsatte att vara. Just den dagen var åtminstonde vattnen farbara.
Sausset-les-Pins

Vi låg kvar i Sausset en extra natt på grund av regn och hård vind. Efter detta fortsatte färden mot Chalanquerna utanför Chassis. Vinden var med oss och vi kunde testa genuan för säsongen.
Chalanque

En natt i vildmarken kändes nog eftersom vi var helt ensamma och regnet var det enda som höll oss sällskap. Tillbaka mot civilisationen. Bandol blev nästa anhalt där vi stannade en natt.

Tidsschemat var något pressat vilket ledde till att vi gick en bit för motor dagen efter för att nå Baie du Langustier vilket är en naturhamn utanför sydväst om Lavanadu. När vi vaknade till gick vi vidare mot Cavaliere-sur-Mer för att förbereda hoppet mot Korsika.
Baie du Langustier

Lite dumsnålt så tog kapten beslut om att svajankra för att slippa hamnavgift, detta ledde till en inte helt optimal sömn om än sovbar ankring. Vi upptäckte även fransmännens system med ett par timmars fri tilläggning vid vissa bryggor under dagtid.

Överfarten till Korsika gick bra även om det blåste upp under natten. Vi gjorde över 100 distans på ungefär 22 timmar. 6-7 knop i mörker känns fortare än i dagsljus.

Calvi kändes genast bekant när vi upptäckte en gammal vän, iBoat.
iBoat