Beritze

Efter att besättningen fått pruta på krimskrams i gränderna i Tunis, besöka delar av Kartago (som till största del verkar ha bestått av betong baserat på våra studier) samt gå på finkafe (med sverigepriser) avgick Sanibel från Sidi bou Said. Måns, Johanna, Paul och Hjalmar bemannade båten efter att Elias och Henrik begett sig hemåt.

Seglingen till Beritze var inte så behaglig med krabbig sjö och rätt mycket dyning. Temperaturen i solen närmande sig snarare 40 än 30 och det enda som avhjälpte akut solsting var ett bad då och då (i det 29-gradiga vattnet).

När vi närmade oss Beritzes något avancerade (men välkonstruerade) hamn dök våra favorit-däggdjur upp. Delfinerna. Eftersom det fanns lokalbefolkning i närheten hade vi inga möjligheter att harpunera dem.

Beritze var trots ett något tvivelaktigt första intryck en av de mer genuina städerna vi har besökt hitills, framfrörallt var delarna kring den gamla hamnen och tillhörande borg riktigt fina. Innuti borgen låg medinan som till skillnad från den i Tunis till största del innehöll bostäder. En labyrintliknande stadsdel med minimala lägenheter och trånga gränder.

Ett stående inslag är även tullpoliserna som är märkbart intresserade av vad för starksprit man har ombord och mer än gärna föreslår att man bjuder på en flaska eller två, allt i vänskapens namn såklart. Förklaringen står att finna i Tunisiens skatter på starksprit som gör att även hårt beskattade svenskar som vi häpnar över priserna. En flaska absolut kostar 700 sek i Tunisien. Eftersom vi är svenskar så spelar vi mest dumma när sådant kommer på tal.

Salt

Det är svårt att, ur ett medelhavsperspektiv, se hur salt kan vara en eftertraktad ingrediens som det under århundraden inte bara har handlats med utan även slagits om.

Saltet i medelhavet lämnar överallt där det tränger in en fuktig hinna av kladd, en slags smet som inte går bort med mindre än att man torkar av en yta ordentligt med sötvatten och knappt ens då. Kläder blir saltimpregnerade efter några timmar utomhus i solen, kläder som efter det är hopplösa att få rent med mindre än en ordentlig tvättmaskinsåktur.

Fukten som saltet lämnar kvar i textilier binder fukten och gör att varje plagg som blivit saltifierat antingen är snustorrt och lite stelt, med saltränder, eller fuktigt som man just gått ute i regnet.

Tvättar man inte händerna en gång varje timma så får man en permanent salthinna över händerna som oundvikligen smittar av på varje detalj man rör vid. Saltet sprider sig. Från människa till båt, från havet till båten.

Salten är i maten vi kokar på saltvatten, saltet är i kläderna vi har på oss, saltet är på varje yta på Sanibel, utsmetat eller i utstuderade torkade kristaller där droppen av havsvatten landade.

Kanske gillar jag saltet lite motvilligt just därför, för att det är ett faktum som måste accepteras. Det finns inget sätt att undvika det. Saltet är det som binder, havet, vinden, solen och oss till varandra. Utan saltet, inget hav. Utan hav, ingen Sanibel.

Förlustelser i Sidi Bou Said

Kaptenerna har, till allmän förtjusning, beslutat ge besättningen fridagar efter flera framgångsrika nattseglingar. Representanten för det kvinnliga könet (moi), som hittills har fört en tynande tillvaro ombord på Sanibel bland de fem männen, har nu fått utlopp för sin köplusta i Tunis basarkvarter.
Shoppingkvarteren i Tunis är konstruerade enligt en egen logik och struktur där en strikt uppdelning mellan nyttovaror, västvärldens klädkedjor och souvenirbutikerna även går hand i hand med vett och etikett – dvs frånvaro av sådan i turistkvarteren och mystisk återkomst av dito några hundra meter åt valfritt håll. Undertecknad har varit den motvilliga beneficiären av en privat visning av övervåningen i en större souvenirbutik. En liten, flåsande man med små nävar som oavbrutet sökte sig mot mina höfter eller axlar visade mig sin selektion av pyjamasar med broderier. En välsittande men bekväm kreation med rosa detaljer bor nu i ett skåp i Sanibel, och mina pengar bor i den lille flåsande mannens plånbok. Samtidigt, i en annan del av staden, har en liten mässingstallrik föreställande två kameler erhållit den förtjusande inskriptionen “Bögkamel”.
Restauranger av någon klass lös med sin frånvaro, men sällskapet hade turen träffa en hob som lotsade in oss i en liten sylta där det serverades en udda men sympatisk blandning av potatis, ris, pommes och små goda (starka) köttfärsbiffar till ett mycket facilt pris. Någon egen matkultur tycks inte detta landet ha begåvats med, men man gör goda pommes.
Påföljande dagar har tillbringats i ett värmeinducerat motivationshandikappat tillstånd, vår mest trogne besättningsmedlem, den muntre energiske Henrik samt initiativrike Elias (som varit en sann tillgång) har nu återförentas med Moderlandet Svedala. Kvarvarande besättning har fraterniserat med ett amerikanskt par i ett sällsynt ryck av initivativ och kognitiv förmåga, men i övrigt koncentrerat sig på värmereglering och vätskeintag. Idag har våra tomma skåp tvingat oss ut till matvarubutiken, men då denna var utrustad med AC får dagen ändå anses tämligen bekväm, och matvarubutiken har vunnit vår oförställda beundran med dess sällsynt breda utbud som inkluderade absolut vodka (1 l a´ca 700 kr), pistachemjöl, färska fikon, en möbelsektion, powertools, bakverk, frukt och grönt i alla former, riktig korv stoppad i tarmar, alla tänkbara kryddor, konserver, kakor, samt mandelmjöl och färsk mandel. Nu överväger vi avfärd till nästa hamn i Tunisien, men beslutsförmågan är tillfälligt nedsatt.
elias-o-henrik1bollbasar1

Båtflyktingar och h1n1

 

Sanibel sätter segel i fin halvvind och styr mot Afrika.

 

DSCF1375

Som båtturist från västerlandet vill man ta sig till Afrika. som båtflykting från Afrika vill man ta sig till västerlandet. Det är olika. Mitt på havet mellan Italien och Tunisien fick vi kontakt med verkligheten i form av en eka som låg och drev. Lite oroliga för vad vi skulle hitta i den simmade vi över. Den visade sig vara övergiven, fylld av tomma vattendunkar, kläder, skor och en utombordare. Sannolikt rörde det sig om en båtflyktingbåt som övergivits av ägarna, förhoppningsvis upplockade av en annan båt. En obehaglig realitycheck. Vi försökte nå italienska kustbevakningen på VHFen men de svarade inte. Efter att ha övervägt att ta båten på släp fick vi lämna den drivande igen.

 

Segling Italien 174

Överfarten bjöd på bra vindar, 10-12 m/s och muntra miner. Nattsömnen var kanske inte på topp men det finns kaffe. Vi siktade Afrika tidigt på morgonen och följde kusten upp mot Kartago, som inte alls förstördes utan ligger utanför Tunis. På förmiddagen var vi framme i hamn.

 

Segling Italien 183

Efter ett dygns segling med sparsamt med sömn följde lite Afrikansk byråkrati. Det började med en man i läkarrock som krävde att kaptenen garanterade att vi inte hade grisinfluensa. Sedan fick besättningen ställa upp sig i led på bryggan för att läkarrocksmannen skulle ta tempen med en mystisk apparat mot pannan. Vi blev godkända. Efter det följde den ordentliga byråkratin, tulldeklaration, en trave med formulär och som grädde på moset en inspektion av tullare. Han kröp runt i Sanibel (med sandiga fötter) och letade efter smuggelgods. Vem som nu vill smuggla saker till Afrika. Vi smugglade bara snus och det verkade okej. Vi fick i alla fall våra stämplar och är nu tryggt i hamn.

Helgon och Demoner

Helgon och Demoner

Ingen i besättningen undslapp den hårda däcktjänstgöringen, men den för avsked samlade folkmassan längs kajen i Syracusa måste blivit bländade av en kritvit skinande Sanibel med nyoljat teakdäck som stolt åter gled ut på havet. Stärkt i anden av åsynen av det evigt heliga helgonet Sancta Lucias proximala humerus stod vi nu redo att möta havets äventyr och faror. Och inte senare än att nattens mörker sänkt sig över öppet vatten, avslöjade månens ljus en främmande farkost som närmade sig långsamt för att slutligen gå upp längsides på endast ett par famnars avstånd. En tydlig styrkedemonstration på akterdäck skrämde iväg piraterna, och under resten av natten låg besättningen redo för drabbning med harpuner och mistlur. Det blev dock uppenbart att angriparna måste insett sin underlägsenhet och vi slapp lyckligtvis batalj mano a mano.

Eftersom den spanska spågubben Carlos, som personligen står för större delen av medelhavets väderprognoser, återigen misstagit sig på vad vädergudarna lömska planer, blev vi tvingade att söka skydd för vindarna i Porto Empedocle, Siciliens marina svar på Hammarkullen. Återigen spelar slumpen i vår hand, vi får nu den unika chansen att se det riktiga Italien, långt ifrån snobbarna och översittarna i Rom.

darb
Idoga arbete

vmgs
Vuxna män gör saker tillsammans

hekn
Klart för drabbning

hamm
Porto vad det nu var

pizza
Pizzeria Zorba

cover
Coverband deluxe

Italien!

Kanske är det den italienska maffians fel, Sanibel har trots hög hackerkompetens haft svårt att komma åt internet. Vi har inte legat på latsidan för det.

Segling Grekland 151

Med långa kryssbogar som nästan fick oss att kränka albaniens territorialvatten och lutning så att matroserna på frivakt ramlade ur sina kojer tog vi oss över till den italienska klacken. Segling på natten är fantastisk med mareld i bogsvallet och stjärnhimmel av rang. (notera, mamma, att vi sitter tryggt fastspända i sittbrunnen)

 

Segling Italien 185 

I Italien mönstrade de efterlängtade matroserna Måns och Elias på Sanibel. Italien bjuder på riktigt god mat och hutlöst dyra gästhamnar 74€ fick vi betala för en natt, nu har vi föstått varför alla svajankrar. Vår begränsande faktor är vattnet, tankarna rymmer ett par hundra liter och räcker 3-4 dagar.  Vattnet är därför dyrare än vin, vilket vi anpassat oss till. Notera loungen i gästhamnen, AC och vidöppna dörrar. Byggt med EU-bidrag. Det är inte snordyrt för inte.

 

Segling Italien 212

Ett exempel på italiensk ingenjörskonst. Marinan är byggd efter år 2000 (med EU-bidragsskyltar). Det kändes lite ängsligt att lägga till när kajen såg ut att ha blivit bombad av facisterna. Men Sanibel gnäller inte. Vi har nu avverkat Italiens häl, fotvalv och tå och tagit oss till Sicilien.

 

Segling Italien 226

Det roligaste när man seglar är delfiner. Delfiner är världens coolaste djur. De gillar båtar och kommer och simmar i bogsvallet och gör trix. Bästa trixet verkar vara ryggplask. De kan också skalla Sanibels ankare och Måns hand. Vi gillar delfiner.

 

Segling Italien 233

En delfin gör tricket hoppa upp ur vattnet för båtens förste delfinklappare, Måns.

Segling Italien 241

Hjärncellerna vårdas ombord. Bäst är att öppna med bonden framför kungen –men säg inget till Hjalmar.

 

Nu styr vi kursen längs Siciliens södra kust för att ta oss över till Tunisien. Vi har tröttnat på 30gradig värme och är sugna på att testa vad Afrika har att erbjuda istället, enligt ryktet 50 grader och sol, en klar förbättring. Italienarna har kollat om vi gömmer båtflyktingar på Sanibel så det verkar lukurativt, möjligen mönstrar vi på några glada tunisier när Måns, Elias och Henrik klivit av.